Jag en trana

– Trrrran, trrrran, trrran. Nu är vi framme! Det ska bli skönt att få vila ett tag, Det har varit en lång resa. Undrar om vi träffar på några bekanta här vid Hornborgasjön? Jag hörde att det var en hel familj som störtade till marken efter att ha flugit in i en sån där märklig snurrande sak som står överallt nuförtiden.

– Ja, och några försvann på vägen sedan de flugit in i en svärm av hårda flygande stenar som kom från de där smällande sakerna som människorna pekade på dem med.

– Vi kommer säkert att ta upp problemet med människorna i år igen på våra möten här. Nu landar vi! Trrraan, trrran, trrran.

– Jag tycker vi verkar färre än förr om åren. Är det den hårda motvinden som gjort att många blivit försenade, eller har några redan flugit vidare?

– Vi ska ju har vårt årsmöte om några dagar. De kommer nog att hinna. Apropå det, så ska vi samlas i grupper som vanligt och diskutera vad vi ska besluta om på årsmötet. Vad tycker du att vi ska ta upp?

– Ja, förutom de vanliga frågorna om att det måste bli bättre ordning på flygformationerna så måste det nog vara vad vi ska göra med de så kallade människorna. Vad är de egentligen bra för? Vilken nytta gör de? Jag tycker bara att de där varelserna som går på två ben och inte kan flyga bara är till besvär. De förstör ju bara för oss. Du vet ju hur det blev förra året. När vi kom fram till myren där vi skulle föda upp våra ungar var ju skogen runtomkring helt borta. Hur skulle vi då kunna lära våra små att hitta insekter där vi brukar. Minstingen klarade ju sig inte heller. Jag blir så ledsen när jag tänker på det.

– Vi får ju i alla fall mat här på vår rastplats och det är ju många som kommer till vår samling här och verkar tycka om oss. Jag tror förresten att det sitter en i den där konstiga lådan där borta.

– Ja, men är det då inte konstigt att de också ger oss en massa problem samtidigt som de verkar tycka om oss? Dessutom är de ju så många. Skulle det inte vara bra om vi på något sätt kunde göra så att de blev något färre?

– Hur menar du då? Ska vi anfalla dem och hacka ut ögonen eller hur skulle det gå till? Jag tror nog vi måste acceptera att de finns och kanske dansa lite extra fint så de tycker ännu mer om oss.

– Men hallå, det fungerar ju inte! Vi har ju försökt det i åratal. Dessutom ser du väl att i år är de färre än vanligt. Jag har hört att de har drabbats av någon konstig sjukdom, så att de blivit rädda för varandra. Det kanske är en lösning! Vi smittar dem med några av våra sjukdomar. De kanske inte klarar av det och då blir det färre av dessa skadedjur! Blir de sedan ännu mer rädda för varandra så blir det inte så många ungar och så blir de färre och färre.

– Du är ju hopplös! Vilka märkliga idéer du kommer med. Kom nu så dansar vi lite innan det blir alldeles mörkt och vi måste ut i den kalla sjön. Får jag lov?!