Jag läste en gång om en forskningsresande som skulle korsa Afrikas kontinent. Till sin hjälp hade han förstås flera infödda bärare. Västerlänningen hade bråttom att nå sitt dagsmål och blev därför upprörd när hans inhyrda hjälpare plötsligt bara stannade och satte sig ner. Inga förmaningar eller påmaningar hjälpte. De satt kvar. När ledaren för bärarna fick frågan om varför de inte ville gå vidare, svarade han "de väntar på sin själ".
Jag sitter på en höjd i naturreservatet Flenstorp i Kinnarumma. Kaffet har kommit fram och en bekväm nerfallen trädstam utgör stolen. Runt omkring faller fluffiga snöflingor till marken och lägger sig väl tillrätta bland mossan. Några hamnar på mackan och följer med som ett extra tillskott. Det råder en försiktig tystnad som bara störs av ett avlägset trafikbuller. Just i denna stund känner jag att själen hunnit ikapp! Alltför mycket tid framför datorn under några dagar har givit både kroppslig och själslig trötthet. Här i stillheten bland de gamla träden rinner allt skräp av mig som om en lucka plötsligt har öppnats. Snön som faller blir till en rening och fyller på med ny glädje och energi. Just den där pausen då du tillåter dig att inte göra någonting annat än att dricka ditt kaffe och studera omgivningen bostar också din kreativitet som fotograf. Det blir inga bilder förrän efter fikat! Nu kan jag lägga till att det blir inga bilder förrän din själ har hunnit ifatt.
Comments