• Gert Olsson

Skogsorkidén


Den smala skogsstigen kryssar mellan taniga granar och vidare ut genom en nyplanteringen där björken försöker överrösta de i raka led planterade granplantorna. Stigen leder så småningom in i en annan planterad granskog där det är mera luckigt mellan de likåldriga stammarna. Marken består av ett tunt mosskikt där inget annat växer. Utmed en körväg finns några rester av mattlummer och i ett fuktstråk finns några ormbunksarter kvar.


Där en udde sticker ut i sjön ändrar sig skogsmiljön plötsligt. Här finns en gammal barrskog bestående av minst hundraåriga granar och tallar. Några träd har dött och står kvar väl bearbetade av spillkråkan som hörs protestera mot mitt intrång i reviret. Lågor på marken erbjuder liv för insekter och markens växtlighet här är också mossa, men av flera arter och i ett tjockt lager. Denna lilla oas i det annars brutala skogsbrukslandskapet erbjuder besökaren en glad överraskning. Ur mossorna sticker hundratals överblommade stänglar upp av den ovanliga skogsorkidén knärot. Faktiskt ger en senare uppskattning av det totala beståndet på de knappt två hektar mark vid handen att det finns över tusen exemplar här.

Vad är det för konstigt med denna lilla oansenliga växt undrar kanske någon? Knäroten tillhör den alltmer växande skara arter som inte trivs i det moderna skogsbruket och på så sätt blir den en indikator på skog som är viktig för både arten i sig och andra livsformer som inte klarar sig efter kalhuggning och nyplantering. Någon kan kanske tycka att det inte är så noga om en art försvinner. Vad rör det oss? Svaret är väl att varje art som försvinner är en stor förlust inte bara för själva arten utan också för oss människor. Vi kan ju inte komma undan med att tro oss stå över naturlagarna som politikerna nu i valtider tycks mena. Varje art som försvinner är som en länk i en komplicerad kedja som brister. Det kanske går att hålla ihop helheten ett tag till, men så småningom, efter att tillräckligt många länkar försvunnit, brister kedjan och vi står där och undrar vad som hände. Då kan vi inte ens med allt vårt tekniska kunnande pussla ihop en enda försvunnen art igen.


Denna, kanske den allra viktigaste fråga i valrörelsen, är det inte många partier som pratar om. Nej, allt ska fortgå som vanligt trots varningar från tusentals forskare som pekar på att det måste till andra metoder för att vi ska klara både klimatet och den biologiska mångfalden i skogen. Nu är det på tiden att den omställning sker som gör att vi kan lämna efter oss en beboelig värld till nästa generation. Om jag tror på att det kommer att ske? Nej, tyvärr inte!



30 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla