• Gert Olsson

Stjärneljus



Månen doppar sin gula skära i det blå havet som sakta släcker dess svaga ljus. Nu lyser endast himlen röd i väster i nyanser som solen blandat i sin varma palett. En efter en tänds stjärnorna i sommarens sista skälvande timmar. Snart skriver vi höst i almanackan när dagarna kortas och vi bleka går mot vinterns mörker och längtar - längtar till ljusets årliga återkomst.

I den begynnande nattens avsaknad av landskapets former och detaljer, vänds blicken ut mot det oändliga universum. Under vintergatans välvda kupol väcks frågor som saknar svar, känns tillhörighet med alltet och då dyker också de allestädes närvarande tankarna på vår arts destruktiva beteende upp. Var det menat att det skulle bli såhär, att vi den kloka människan, skulle vara på väg att utrota inte bara vår egen art, utan också sina medresenärer på den här rymdresan?

Osynliga havsvågor mot den stenbeströdda stranden är som tidsmarkörer i den lugna natten. En våg som rullat in har brutits och kan inte återuppstå i samma form, men dess innehåll av molekyler kan stöpas om till nya vattenformer i ett evigt kretslopp. Havets klocka tickar på och kommer att fortsätta göra så även om inte människan är med och lyssnar. Våg för våg mäter den tiden under nätternas stjärneljus och visst vill vi vara med och som generationer före oss rofyllda i mörkret låta oss stillna i vördnad över hur väl allt kan samverka i den värld vi är satta att leva i.



28 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Skogsorkidén