Det var den där Corona som hade hunnit ifatt mig och ropade ur spår. Nog hamnade jag ur spår alltid och hela tiden har det där förbaskade viruset åkt bredvid och sett till att jag inte så lätt skulle hitta tillbaka till huvudspåret igen. Efter att ha förvägrat mig en resa till Mexiko var det dags för C att göra livet surt på andra sätt. Några dagars inte alltför jobbig sjukdom skulle ju snabbt klaras av. Sedan var det bara som vanligt igen, eller? Då tar C fram ett par nya vapen - tröttheten och hostan. Bara att hämta tidningen på morgonen innebar en förhöjd puls och matthet. Lägg därtill en enveten hosta som fortfarande gör sig påmind. Några mer svårdefinierbara effekter som ont lite här och där, magbesvär och lätt hjärndimma kan nog tillskrivas C.
När man då går och tycker synd om sig själv och upptäcker att en kortare tur med kamera och ryggsäck blir övermäktig, blir man ett lätt offer för allt annat elände som tränger sig på i den galna världen vi lever i. En nedmontering av miljöarbetet på flera fronter i landet som en gång var föregångare eller åtminstone låg i någon form av framkant är inte kul att ta del av. Utrotningshotade djur tillåts att jagas, de sista naturskogarna fortsätter att kalhuggas i industrins jakt på råvaror, ursprungsbefolkningens existens väger lätt mot gruvnäringen och den samlade vetenskapens varningar om att vi måste agera nu ljuder ohörda och studsar som regndroppar mot taken för att sedan rinna ner i underjorden och glömmas bort. Men som alla vet så försvinner inte vattnet för att det har åkt ner i dagvattenbrunnen. Nya varningar kommer och om de inte kommer från vetenskapen så dyker de upp som direkta hot mot vår existens med extremvärme, galna snöstormar eller andra oväder av oväntat slag.
Men är då allting bara nattsvart? Nu när C har släppt in mig på spåret igen är det lite lättare att se lite ljusare på tillvaron. Fortfarande flåsar hen mig i nacken och påminner mig om att backarna är brantare nu än tidigare. Ljuset återvänder med knappt märkbara dagliga framsteg. Livet återvänder i högan Nord och återigen kan vi framåt glädjas åt ugglornas hoande, tranornas återkomst, orrarnas kärlekskutter och svalornas svirrande över spirande grödor. Det ger ny kraft till kropp och själ.
Comments