Nu har det inte blivit något blogginlägg på länge. Det har inget med rubriken ovan att göra utan mer med latmasken - eller en fråga om prioritering. Nåväl, får väl försöka bättra mig.
Kaos kan ju vara ett tillstånd i väntan på något bättre. Det brukar ju sägas att kaos är lite av en förutsättning för utveckling. Ur det djupa kaoset kommer något nytt och bättre. När vi tittar på världen idag kan man nog utan att överdriva säga att den blir mer och mer kaosartad, mer och mer splittrad och komplicerad, svår att förstå. Så ska vi då tro att detta tillstånd har nått botten och att vi är på väg upp ur djupet? I det polariserade tillstånd som råder känns det inte som vi har börjat den resan ännu. Det blir mer och mer som om vi ligger i varsin skyttegrav och tar varje tillfälle som ges att visa på vems vapen som är skarpast.
När det gäller fotografering så fullkomligt älskar jag dessa kaosartade miljöer. Att försöka få till en bild där det till synes bara finns kaos. Kanske hitta någon struktur, något som gör att det går att se förbi röran och hitta det som gör bilden begriplig. Det blir lite som livet självt - något ibland totalt förvirrande och oförståeligt där det plötsligt uppstår någon form av förståelse för sammanhanget och till en väg ut ur snårigheten.
Linjer, något att förhålla sig till i tillvaron. Riktningen blir allt tydligare även om kaos fortfarande råder. Det krävs att stanna till, varsebli och släppa taget, vilket verkar vara det som gäller både i inom fotografin och i vardagslivet.
Hoppas du hittar något att hålla dig i när kaoset är som värst, något som ger en vink om hur det ändå ska gå att hitta något sätt att se, om inte skönhet, så åtminstone ett förhållningssätt som inger hopp i virrvarret.
تعليقات