Några regndroppar faller prasslande ner i det gröna blåbärsriset när jag följer stigen in till Ryfors Gammelskog i Mullsjö. Den nytillkomna fukten ger friskt gröna färger i undervegetationen och ljuset breder mjukt ut sig mellan gamla stammar. Här har skogen fått stå länge utan påverkan av människor. Tallarna är säkert minst ett par hundra år gamla och även granarna har uppnått en ansenlig ålder. I den här skogen får träden förmånen att uppnå mogen ålder för att därefter falla till marken och bli bostad för allehanda insekter och växter.
Så småningom överväxta av mossa och blåbärsris, återgår de långsamt till jorden och blir näring för nya trädindivider. Kretsloppet är slutet.
Jag hittar en plats att vila på och med vattenflaskan i handen sittande på en gammal stubbe tar jag in omgivningen. Det här är en riktig skog! Så här såg det ut för några hundra år sedan i många av skogarna i vårt land. Man gick kanske in och hämtade några träd som lämpade sig till byggnadsmaterial och i den närmsta skogen lät man djuren gå på bete. Längre in i skogen vågade man knappt gå. Där härskade troll, skogsrån och jättar. Det var en riktig urskog som vi i dag knappast kan hitta någonstans.
Efter att ha släckt törsten och studerat stammarna runt omkring mig sänker jag blicken mot mossan och där, bara ett par meter bort, växer en av skogens sällsynta orkidéer - knäroten. Två exemplar finns det av denna knappt decimeterhöga raritet. Jag är otroligt glad att skogen ville visa mig ett par av sina mest ovanliga invånare och i ett tilltagande regn beger jag mig ut ur skogshemmet för denna gång.
