Fötterna trampar försiktigt den isbelagda stigen som slingrar sig fram i ett öde vinterlandskap. Någonstans längre fram finns det nog fäste för trötta fötter, ett ställe att stanna till och njuta utsikten, vila en stund och se fortsättningen av vandringen med tillförsikt. Men just nu kan fotfästet tappas när som helst, ner i en avgrund där skogen är borta, skövlad för gnidenhet utan hänsyn, ett livlöst landskap att kortsiktigt tjäna oss vandrare. Om jag bara kan hålla mig kvar på den isiga vandringsleden ett tag till intalar jag mig att det blir bättre framöver.
Jag skymtar fläckar av sand som någon strött ut. Plötsligt finns det fäste, åtminstone från och till, lättare att vandra, njutningsfullt ibland. Jag ser fler människor på väg åt samma håll, trampandes på isfria fläckar styrkta av gemenskap och spirande hopp, stöttande varandra på en allt bredare stig, undvikande isfläckarna, med utsträckta händer till hjälp mot någon som håller på att falla.
Vi tar oss fram på ett lättare sätt om vi trampar på de sandade ställena i stället för att alltid kana omkring på stigens hala underlag. Någon tar fram ett par broddar att fästas under halkiga skor för hjälp över det värsta, för att hålla riktning mot målet och dra med de som med sämre fotbeklädnad inte kommer framåt.
Stigen är lång, nya vandrare kommer till, andra försvinner. I fjärran anas en plats för vila, stolt tillbakablickande på överkomna svårigheter när vinterns kyla bytts mot värmande ljus, tillhörighet, respekt i mångfalden, men med vissheten om att stigen är målet och vandringen som aldrig slutar är medlet.
