Jag förundras ständigt över naturens skeenden där livet får fortgå utan mänsklig påverkan. Här blir det så uppenbart hur liv och död hänger intimt samman och ingår i ett ständigt kretslopp. När vi tittar i en modern skog, eller som jag hellre vill kalla det plantage, hittar vi inte detta samband. Ingen död ved som får bli näring till nya liv kring fallna jättar. Det är som vi är rädda för den oreda som det naturliga förhållandet mellan liv och död skapar. Kanske blir det också denna rädsla som spiller över på andra områden i livet. Vi blir skrämda av det oundvikliga som även drabbar oss. Bättre med raka rader av träd där allt är ordnat och påminner om hur duktiga vi är på att tämja naturen. Sedan tar vi bort alltihop och planterar nytt - full kontroll, eller?
Det är annars en fin tanke att det nya livet spirar med näring från tidigare generationer. Så är det och har alltid varit även bland oss människor. Vi har nog en tendens att glömma det också ibland. De som gick före gav oss näring att växa till en ny, kanske bättre version, av människa. Eller åtminstone gav oss den möjligheten.
Den gamla skogens labyrinter av stora, gamla träd, nedfallna stammar och rika undervegetation kan ge oss en ny förståelse för vår egen vistelse på den här planeten. Livet är inte på något sätt en rak linje. Vi föds och vi dör men däremellan kan det ju vara ganska kaotiskt ibland. Kanske kan vi lära oss av den oordning som vid första anblicken tycks råda i en gammelskog. När vi tittar närmare befinner sig livet här i perfekt balans med livet och döden som ett helt naturligt inslag. Senare tids forskning har ju dessutom kommit fram till att träden i en skog hjälper varandra, särskilt den egna arten, men även i viss mån arter emellan. Den bland oss så hyllade konkurrensen visar sig kanske bara vara en mänsklig konstruktion. Vi får utmana Darwin lite - kanske är det inte den starkare som överlever, utan den mest hjälpsamme. I den världen skulle jag hellre vilja leva.
Bilderna är från Ryfors gammelskog i Mullsjö.