Kvällsbesöket i "min" gamla skog går med lättare steg idag. Orken har återvänt och därmed möjligheten att komma ut och möta vårljuset igen. Jag känner verkligen tacksamhet mot de som gett mig tillbaka något av min styrka igen. Så, tack vår fantastiska svenska vård! Ja, jag erkänner att jag varit kritisk tidigare, men egna erfarenheter ger en ny syn.
Jag försöker också vara tacksam för att det fortfarande finns skogar med över hundraåriga träd där det oordnade, naturliga skeendena har fått fortgå utan inblandning av mänsklig klåfingrighet. "Min" skog är ju naturligtvis inte min ägandemässigt, men jag ser det ändå som skogen jag äger. Jag kan alla skrymslen och vrår, vet var det finns spännande boträd, kan viltstigarna mellan omkullfallna gamlingar. Förundras över klibbtickornas storlek och gammelgranslavens gråmålning av åldrade stammar. Här möter jag ingen mänsklig varelse, men kanske någon av skogens innevånare. Snart blir det ett nytt tidigt besök med aprilpigga hackspettar och orrspel på avstånd. Kanske kan sparvugglan avslöja sitt boende lite längre fram när ungarna kräver mat. Jag längtar redan ut igen, till ljuset och mörkret i min skog.
