Tyst - inte ens ett litet vindsus. Stammar i olika nyanser av brunt, några silverglänsande i åldrad värdighet. Fullständig stillhet i förvårens tid. Oro skingras bland gamla granar och ståtliga tallar. Stabilt stamryggstöd suger upp negativa tankar. I närbelägen mosses gula fjolårsvegetation sjunker oron till botten. I bruset av den gamla kvarnbäcken dränks världens grymheter för en stund. En del av skogen blir min för en kort tid. En skog som lever och dör utan alltför mycken inverkan av människa kan man hoppas. När hela skogar faller för våra bullrande maskiner dör en bit av mig tillsammans med de medvarelser som inte trivs i industriskogens likformighet.
I den gamla skogen råder en naturlig ordning formad under miljontals år men uppfattad som kaos av de av oss som vant sig vid penningskogens raka linjer där inte mycket kan leva.
Nyfunnen plats i åldrig skog gör mig lycklig med en ständig antydan till oro över vassa klor som när som helst kan riva itu vad som en vis natur byggt upp, inte alltid utan mänsklig påverkan, men i samklang. Att bruka utan att förbruka och att dessutom lämna delar av skogslandskapet åt sin egen utveckling är nödvändigt för vår egen arts överlevnad.
Om man älskar den gamla skogen älskar man också sina medmänniskor. Min kärlek till den naturligt åldrande skogen är oreserverad. Det är mitt andra hem dit mina steg går för att uppleva ro och möten med det vilda.
