I går var jag och besökte Klippans naturreservat utanför Hindås. Området består av gammal skog med lämningar efter en gård i centrum. Skogen består mest av barrträd med en del inslag av lövskog. Särskilt runt ruinerna av husen i de öppna markerna växer vårdträd i form av aspar. Utmed resterna av en fägata finns i ganska stor mängd den ovanliga lunglaven på några träd. Barrskogen som mestadels består av gran, är hård drabbad av stormar som fällt flera av de granbarkborreangripna träden. Här är ett eldorado för vedlevande insekter, vilket också gynnar fågellivet. Hackspettar använder de döda torrakorna som akustiska instrument i sitt hävdande av reviren. Mitt besök ackompanjerades också av bland annat taltrast, rödhake, gärdsmyg och bofink.
Sittande på en av de omkullfallna gamlingarna med en kopp kaffe, spejandes efter traktens hackspettar, slås jag lite av områdets likhet med vårt eget kaos som härskar i dessa tider. Många som går i naturreservaten här i Klippan tycker nog att det plockepinn av nedfallna träd och de många kala, gråa högstubbarna utgör ett förfärligt intryck. Här borden någon komma och röja upp så det blir snyggt igen. Så fungerar det ju inte i naturen. Ur detta, som vi kanske tycker tråkiga tillstånd, växer nya träd upp i luckorna där de gamla fallit. Resultatet kommer att bli ett skogslandskap med fler nyanser där nya plantor växer upp i skydd av de gamla träden som klarat sig från angrepp. Det kommer att bli spännande att följa utveckklingen här!
Ur det kaos som kan tyckas råda i denna skogen växer något nytt fram. Det bör vara så också i fallet med den oreda som ett litet kinesiskt virus ställt till med. Ja, folk kommer att dö, det är tragiskt men oundvikligt. Från detta ovissa tillstånd kan vi ändå, genom att släppa fram nya kreativa, livsbejakande lösningar, få något bättre att blomstra. Det känns då lite kortsiktigt och fantasilöst att höra om förhoppningarna att allt ska bli som det varit förut så snabbt som möjligt efter att pandemin klingat ut. Lika lite som att skogen i Klippan kommer att bli som den varit tidigare, lika lite kommer vi att återgå till exakt så som vi levde förut. Skulle vi göra det har vi ju inte tagit någon lärdom av det som hänt. Då har vårt övermod och vår förmodade överlägsenhet gentemot allt annat liv på jorden drivit oss till ett läge där det bara är att vänta på nästa katastrof som Tellus, vår gemensamma planetmoder, bjuder oss på.
Ur oredan växer nya möjligheter liksom de späda plantorna vid de fallna granarna i Klippans naturreservat.
Comments