
Nageltjärn ligger alldeles spegelblank och reflekterar de höstfärgade fjällbjörkarna som växer på fjällsluttningen. Bland femhundraåriga tallar lyser blåbärsris och odon i kraftigt röda nyanser i kontrast till grånande knotiga stammar som fallit till marken och är på väg att bli ett med jorden igen. Det enda som hörs är björktrastarnas läten när de i små flockar drar förbi mot övervintringsplatser längre söderut.
Det har gått en månad sedan jag åter fick möjlighet att besöka denna undangömda plats i Rogens maturreservat i Härjedalen. Jag vänder i tanken ofta tillbaka till den minnesvärda dagen vi fick på min fotoworkshop här uppe. Tystnaden kan för många verka skrämmande då den får ens inre tillkortakommanden att fritt ta sig upp till ytan. För mig verkar frånvaron av mänskliga ljud som en helande filt under vilken ett värmande välmående tar plats.
Tysta platser där endast naturliga ljud förekommer är i dag en sällsynt företeelse, speciellt i södra delen av vårt avlånga land. Det vore inte helt fel att skapa speciella icke-ljuds-reservat dit den stressade nutidsmänniskan kan ta sin tillflykt och under en dag eller mer uppleva den magi som uppstår när kontakten med naturen fördjupas i närvaron endast av de ljud som platsen naturligt bjuder på. Vi behöver tystnaden för att ta reda på vilka vi är innerst inne. Här kan vi reflektera över hur vi hanskas med vår omvärld och våra medvarelser. I tystnaden ligger ett löfte som vi kommer att längta tillbaka till, ett löfte om en kravlös stund i stillhet där magiska saker kan hända.



Comentarios