Det är klart man känner oro, kanske inte så mycket för att man ska bli smittad, men mer för allt som händer runt omkring. Vad innebär det att hela länder stänger ner? Vilka permanenta förändringar står vi inför? Hur ska företagen klara ekonomin? Hur ska människor försörja sig när varslen blir fler? Hur ska sjukvården klara anstormningen? Det finns hur många frågor som helst i spåren av virusets spridning över världen. Ingen vet nog hur det kommer att se ut när vi ridit igenom stormen och krisen är över.
När jag handlade i livsmedelsaffären i går slogs jag av hur konstigt vi människor reagerar. Många hyllor gapade tomma. Speciellt där toapapperet brukade finnas var utbudet magert. Är det vad vi oroar oss över mest, att toapapperet ska ta slut? Vid fruktdisken personifierade en kund den kanske något överdrivna oron för att smittas då hon kämpade med att öppna en plastpåse för att fylla frukt i. "Ja man vågar ju inte slicka på fingrarna för att lättare få upp den".
Kris är ju också ett uttryck för nya möjligheter. Kommer det att komma något gott ur det hela när vi vaknat upp till en värld som kanske aldrig mer blir likadan som den vi känner? Kan denna möjlighet hjälpa oss att skapa nya insikter och ge plats för nya idéer där mänskliga värderingar och omhändertagande av hela vår livsväv kommer att vara det centrala? Man kan kanske se viruset som naturens svar på vår oförmåga att hantera de stora problem som vi skapat för livet på jorden.
En sak är ju säker i alla fall; Utsläppen av växthusgaser kommer att minska drastiskt den närmaste tiden. Kan vi nu vara så kloka att vi i stället för att gå tillbaka till "business as usual" när krisen är över, bygger upp ett bättre samhälle med nya system i samklang med den natur som föder oss. Låt kreativiteten flöda för ett värld med nya möjligheter då vi tillsammans bygger upp något bättre!
Eller så är det bara en vanlig influensa!