Swosch, swosch, swosch, den nyvässta lien glider genom ängens gräs som om det vore smör. Den avslagna grödan lägger sig i strängar som påminner om vågor, fast gröna. Timotej, ängsgröe, hundexing, tuvtåtel och en hel del andra okända gräsarter tillsammans med diverse blomster har gjort sitt för i år. Vårens gulviveprakt avlöstes av vitskrudade prästkragar. Skogsvicker, måror och en och annan blåklocka har fått kämpa med årets myckna grästillväxt. Ängen har vi ju bara för ro skull, men jag skulle tro att en bonde i början av förra seklehade glatt sig åt en sådan här god tillväxt som kunde hjälpa djuren skulle överleva vintern. Nu får vi snarare problem med att bli av med gräset. Det hamnar i en hög som så småningom förmultnar och blir jord som kanske kan komma till användning.
Det är lite av en meditativ känsla att långsamt ta sig framåt steg för steg, upprepandes samma rörelse. Jag stannar upp ibland och vilar, tittar på pilfinken som kanske är på gång med en andra kull i holken i björken. Det är som om sinnena skärps och man ser allt tydligare, ser skönheten i allt från björkarnas hängande grenar till den enorma röda rosen på husets södervägg. Jag noterar att det gamla äppelträdet med sina tidiga, gula frukter kommer att ge någon skörd medan det nyare Aroma ståtar med mängder av kart. Köksträdgården har fått fullkomlig fnatt i år. Det växer som aldrig förr. Glädjeämnena är många här i vår plats på jorden.
Jag forsätter min slåttermeditation, rundar skogsklöverbeståndet. Det får blomma ett tag till. En liten samling johannesört har inte riktigt blommat färdigt så den får också skonas från lien i detta skede. Inte utan att man ibland funderar på varför man ägnar sig åt detta arbete. En maskin hade ju gjort det här på en bråkdel av tiden. Lyxen att inte behöva tillföra omgivningen an massa oljud, tillsammans med tillfredsställelsen av att åstadkomma ett form av hantverk är fullt tillräckligt för att inte ta till en oväsnande, fossilbränsleberoende apparat tycker jag.
I dag vet ju folk knappt vad en lie är, än mindre hur det används, om man inte har löst korsord och stött på frågan vad ett lieskaft är. Då får vederbörande lära sig att det heter orv.
Ja, just det ja, slåttergubben är ju inte bara en hänvisning till undertecknad utan också en vacker fibbla som har godheten att blomma just i slåttertid (dock ej i vår äng). När dess sidoskott, de så kallade drängarna, slår ut är det dags att ta till lien för att säkra årets höskörd, enligt gammal tradition i alla fall. Tror kanske att jag blivit någon vecka sen för att följa denna regel, men återigen, det är ju inte så noga. Ängen finns ju bara för vårt höga nöjes skull.
Precis i rätt tid kommer kaffet ut på en brick tillsammans med frugan. Det smakar ju dubbelt så gott efter ett väl förrättat varv bland gräs och blomster.
